Ikväll har Elite gått sitt första riktiga viltspår.

Efter att jag har släpat med stackars sambon ut i skogen, lagt ett bra spår i bra terräng med 2 90graders vinklar och med ett bloduppehåll på 15m så möter vi ett par med hund i skogen. Jamensåbraaaa. Då kan dom klampa på i mitt spår och förstöra det för oss tänkte jag genast. Efter att ha informerat dom om att vi spårat och bett dom gå breve typ så tänkte vi att okej nu gör vi ett sjysst avslut på spåret som då var uppe i ungefär 500m.

Såååå vi går uppåt en bit i skogen och jag tänker att vi viker av mot elljusspåret och knyter klöven nära så man kan hitta tillbaka till den OM han misslyckas. Så vi går, går, går, går, går, tänker, tänker, tänker..... å så höll vi på i en 40 minuter. Sen var vi tillbaka till samma punkt där vi mötte paret med hund. Aja tänkte jag. Bra vi drar den sista biten igen och viker in lite där vi inte gått och knyter klöven där. Sen går vi breve spåret en bit och viker av mot elljusspåret. Eller det förmodade elljusspåret.

Efter ytterligare tio minuter är vi tillbaka på det igen. Ja men perfekt. Spåret har redan fått sin en timmes liggtid, bara att gå tillbaka till bilen och åka hem och hämta hunden. Sagt och gjort. Hem hämta hund. Som var väldigt ivrig för han visste minsann visst vad som var på gång. Släpade återigen med stackars sambon och mig själv tillbaka till skogen som kan svälja en hel tomtearme och lät den lilla hunden få testa sin näsa.

Vi har spårat många långa svåra personspår men aldrig vilt tidigare.

Redan på väg upp till starten på spåret så spårade han oss.  Bytte koppel och halsband mot sele och spårlina och sa varsågod. Japp sa han och satte av. FÖRBI spårstarten. Jaja visst tänkte jag det är inte konstigt, dom med hunden har väl kutat runt som ilskna spårförstörare och saboterat överallt för oss...

Jag väntade ut honom och han hittade sen spårstarten. Bra, och iväg bar det. En meter ungefär. Åh kolla, mer blod, sniff sniff sniff sniff, en meter till, åh blod, sniff sniff sniff. En meter till....

Ja herregud tänkte jag vid det läget. Det här är ju bra. Här har vi irrat i över en timme med ett spår och så ska hunden bara stå och nosa på bloddropparna. Såg framför mig hur vi fick ta den lilla hunden och gå och hämta klöv och snitslar själv och bege oss hem. Skita i SEVCH som vi satsar på och ge upp spårandet för all framtid. Men så fick han lite mer fart. Han började gå framåt och jag såg ett ljus i en lång mörk tunnel. När han väl började få upp farten fick vi spårsläpp. Jamensåkuuul. Vad bra säger jag till sambon som börjar se uppgiven ut istället för irriterad.  Han kommer behöva MYCKET träning innan vi kan tävla eller göra nåt anlagsprov avslutar jag meningen.

Sen ska Elite prompt gå åt ett håll. Jag vet att vi gick rakt fram för annars borde jag satt en snitsel. Elite vill ändå vika av från mitt spår. Ja tänkte jag, spårsabotörerna IGEN!

Men så ser jag inne i skogen en liten orange snitsel..... Hmmm hunden har visst bättre luktsinne än matte har minne. Jaja tänker jag, jag behöver mer träning så jag kan lita på honom och vet när han har rätt. Så vi följer honom fram till snitseln där jag har gjort första 90graders vinkeln. Där irrar han massor. Jag var elak och droppade inge blod precis i vinklingen utan det blev nog ett bloduppehåll på ungefär 2-3 meter.  Sen irrar han lite till innan han hittar spåret och går med näsan en millimeter från marken resten av spåret.

Bloduppehållet längre upp på nästan 20 meter spårade han GALANT! Sen irrade han lite på slutet, inte konstigt ändå med tanke på att vi gått där två gånger åt båda hållen och mött hund med två tillhörande människor. Hur som haver väntar jag ut honom och inte mer än en minut tar det innan han utan hjälp har lokaliserat klöven. MMMM den luktar gott tänker han nog och lyfter den och börjar slita i den. Tur vi knöt fast den med tanke på att det likaväl kunde ha gått en till hund och snott den annars.

Det blev två bilder från äventyret. Det är nästan bara på hunden för varken jag eller sambo vill vara med på nåt kort efter denna strapats. Det är tur man har en förstående sambo som inte dumpar en i skogen och går hem själv. Men det lär dröja innan han följer med på nästa spår igen. Hahaha.

Tur att jag bara tänkt spåra tre gånger kommande vecka så vi får lite träning.     

Här har han precis hittat klöven.  

Såhär stolt är man när man hittat sin första egna rådjursklöv.

Nu ska matte gå och duscha bort alla otrevliga djur som kryper omkring på kroppen och sen dö i sängen. Jag börjar ju tidigt imorn. Pudeln lär väl sova på rygg med benen i vädret hela natten lång. Sambon behöver nog en fin bil eller nåt som muta för att följa med nästa gång också. :-P